TELEGRAM

HEMMA STOP ALL PACKNING MED STOP INGA FÖRSENINGAR STOP TRÖTT STOP SKRIVER MER SEN STOP

Stighudar is the shit

Så börjar vår skidsemester i Wyoming att gå mot sitt slut. Det känns faktiskt alldeles lagom. I stort sett alla åk som vi hittat på plats eller i förväg dreglat över på skidfilm har vi åkt. Möjligtvis en eller två kvar, som ändå är mer eller mindre oåkbara.

Häromdagen åkte vi till exempel den tidigare nämnda facen som heter Break A Neck, vilken shreddas av brantåkare i nästan varje TGR-film som producerats. Endast ett enda gammalt spår fanns att finna innan vi satte dit våra. Vi åkte inte direkt samma linjer som skidfilmsstjärnorna brukar göra, men det var halsbrytande nog att sick-sacka runt klipporna. Med en puls på 180, adrenalinet sprutande ur öronen och skrikandes glädjetjut tog vi oss till slut ned till foten av bergssidan, efter att Mackan hade volontärat genom att för säkerhets skull guida ner oss via walkie-talkie samt ta en del bilder. Helt ok snö, bara lite för lite och för dålig kvalité av den varan. Med bättring på den fronten så kanske vi drar ett dubbeldrop på 10+15m nästa gång, vem vet?!

För att variera skidåkarvardagen lite, så bestämde vi oss för att hyra en bil och åka till Yellowstone nationalpark. Vi trodde att det skulle bli en resa på drygt 20 mil enkel resa, att vi skulle få se massor av vilda djur, geysrar, vattenfall, varma källor som man får bada i, etc. Ja, sånt som man förväntar sig. Det visade sig att under vintern så är nästan hela parken stängd och dessutom är bara en infart öppen. Den norra. Så vi fick åka runt hela Wyoming (ca 45 mil enkel resa) för att titta på illaluktande varma källor som man inte fick bada i. Några bufflar och kronhjortar skådades och fotograferades i bästa Japananda. Kanske var största behållningen att få käka fried chicken på ytterligare ett sunkigt biljardhak samt få lira I Shot The Sheriff, Find My Baby och Mrs. Potters Lullaby på jukebox. Glömde jag förresten berätta att vi fick betala för en helt ny ruta på bilen pga ett fånigt stenskott?

Måste säga att det är otroligt lätt att lära känna the locals i den här staden. Vet inte om det är likadant i resten av USA/Nordamerika, men i Alperna lär man knappt känna nån inhemsk person, såvida man inte jobbar. Vi tjenar redan på folk i liften, baren och på bussen. Bland annat har jag lärt mig två nya uttryck. Cowboy Powder och A Closed Coffin Fall. Dessutom har vi fått reda på att den där husfesten som vi var på, med bjudalkohol och liveband, den var sponsrad av tidningen Outside, som gjorde/gör ett reportage om säsongarlivet i Jackson Hole. "Det var därför fotograferna var där." Ehh, jaha... (Vi tänkte aldrig på några fotografer. Ska bli spännande att läsa artikeln.)

Mangy Moose kan faktiskt presentera andra band än sådana som innehåller banjo eller klassiskt gitarr. På bummarfestivalen i fredags lirade ett åttamanna roots-reggaeband och svängde på bra. Vi krockade som vanligt med alla på dansgolvet. Amerikanarna dansar helt enkelt inte likadant som oss! Var på väg att bli utslängda, men vi fintade höger och gick vänster, så vi kom undan.

I lördags kom Simons två danska polare, Tobias och Mårten, hit till stan. Tobias skriver oxå en artikel, för en dansk skidtidning, men iom att han har presskort (tja, det kanske inte är så enkelt egentligen) så får de två gratis boende och liftkort i tio dagar.

Kort notis: vi åkte för fort i backen och blev uppskrivna av några buttra skidpatrullmedlemmar. Målet är nu att få liftkortet indraget sista dagen.

Enligt regeln "ju längre tid det passerat sedan ett dump, desto längre måste man hika för att nå bra snö" så behöver vi numera knata riktigt länge för att komma åt the good shit. En avlång bergssida som ligger strax bortom skidområdet heter North Shore, vilken vi sett Kaj Zachrisson och Sverre Liliequist köra stoort på i Swedish Posse-filmerna. Efter att i flera dagar väntat på tillräckligt stabilt väder för en heldagsutflykt slog kung Bore till med en blå himmel, ganska lite moln och en jevvla frisk vind i söndags. Vi bestämde oss helt enkelt för att ge danskarna en pistvisning utöver det normala. Uppvärmningen bestod av Pucker Face, vilket har en hike som kan innebära A Closed Coffin Fall. För att sammanfatta dagen så hikade vi ungefär 3,5 timmar för två åk på sammalagt drygt en minut. Jag tog mina stighudar och började tillsammans med brädåkarna att ta samma väg tillbaka som vi kom. Kongo, Simon och Tobias valde att skråa runt hela baksidan av berget som skidsystemet ligger på, via Granite Canyon. Nästan 3,5h senare klev vi in på Mangy Moose och konstaterade seger! Vi funderade på att ringa fjällräddningen när det började bli mörkt, men så sprakade det till i walkie-talkien och vi jublade över hemkomna kamrater. Några pitcher öl senare var vi alla både trötta och glada. Kändes fränt att vi hade varit ensamma hela dan i en stor dal som ligger flera timmars transport by foot från civilisationen.

Kul att en av våra nyfunna vänner berättade att "jaha, ni är de där galna svenskarna som åker alla åk och är galna på fest". Vi vill förstås gärna tro att det innebär att vi redan är kändisar här.

På bilderna nedan kan ni se Simon, Jinne+Mackan, Kongo, Kongo, Simon+Kongo+Mackan, Kongo.


Angående skäggtävlingen så kom Mackan sist, Simon fyra och Jinne trea. Jag och Kongo är i final. Det ser ut att bli övertid och förlängning.

Fortsatt sol och kyla

Nu börjar det här likna en vanlig månad i Alperna. Det snöar nån vecka, sen blire sol uta helvete och man är nöjd och åker en massa åk som man vill ta. Men sen måste det ju komma mer snö. Hallå? Och skillnaden mellan Jackson Hole och godtycklig alport är att när det är blå himmel hemma i Europa så blåser det sällan och är mellan -3 och -10. Här har det varit kuling varje dag, förutom idag. Samt att temperaturen oftast legat under -20. Svinkallt!

Vad gäller mina fötter och pjäxor så är det ett par rejält mörbultade och sargade köttstycken som pressas ned i de plasthöljen som till mångt och mycket liknar tortyrredskap från 1800-talet. Men det kommer iaf att funka tills jag kommer hem, det märkte jag idag. Om det beror på att kylan och bristen på blodcirkulation gör känseln frånvarande, låter jag vara osagt. Själva åkningen har varit en hel del brant och massor av hikande. Coloiren i mitten på berget i bakgrunden på bilden till höger heter Once Is Enough. Det är den branta jäveln som Mackan åker i på första bilden nedan. Vi har även spanat in en berömd bergssida som heter Break A Neck. Den är med i många filmer...

I lördags bestämde vi oss för att göra byn, igen. Så vi hoppade i bubbelkoppen, tog med oss ett flak Bud och sen var det ju bara att följa instinkten. Letade efter lite olika ställen med bra häng och till sist hade vi löpt över halva stan i bara skjortor och t-shirt. Det kanske var lite dumt. :-) Hamnade slutligen på ett ställe som hette Log Cabin Saloon, där vi lyckades snacka in oss för $4 istället för $10, eftersom vi hade videokamera och sa att vi var från Sveriges Television. Inte för att jag vet om de gick på det, men kul (och billigare) var det. Vi ville förstås visa våra skills i deerhunting på ett arkadspel, men det var skitsvårt. Som på alla andra ställen så lirade ett liveband som man dansade till. Om jag inte sagt det förut så är både spriten och ölen lika billig som på nation hemma.

På bildena (från vänster till höger, uppifrån och ned) ser vi Kongo+Mackan+Simon, Mackan, Jonas, Mackan, Jonas, Kongo.

Vädret kommer och åken med det

I förrgår var vi som vanligt vid foten av berget kvart i nio och satt i en av de första liftarna upp 09:00. Fyra liftar, 45 minuter och några köldskador senare står vi på toppen av Rendezvous mountain i lätt dimma och storm, undrandes vad i helvete vi sysslar med egentligen. En kvart senare hade locket släppt och den blå himlen uppenbarade sig. Den halvdugliga bilden på Mackan som hoppar över en vinddriva får representera åkkänslan. Efter att ha åkt tre varv i East Ridge Chair och Rendezvous Bowl fortsatte vi med att åka i skogen i Green River Canyon och Pinedale Canyon. Den ena når man efter en 15 minuters hike. Den andra efter ytterligare en på 20 minuter. Vi hittade några riktigt fina fotospots och kommer förhoppningsvis kunna presentera fler fina bilder framöver.

Dagen efter började vi avverka några av de åk som vi i det bra vädret dagen före hade chansen att reka och ta bilder av. Tyvärr var det just denna dag inte så värst bra väder, så det blev inga åkbilder. Här kommer i alla fall beskrivningar av hur åken ser ut, genom de rekningsbilder som vi tagit. På den första bilden kan man även till höger se den coloir som vi tänkt göra till vår nästa skalp. För att komma till dessa åk - och de flesta andra åk - måste man hika. Alltid när vi går dessa hiker så har jag någon låt i huvudet och den låten har denna semester oftast varit "Johnny Cash - Jackson". Inte helt oväntat, kanske. Vad som däremot är jävligt oväntat är att jag inte helt sällan glider in på den minnesramsa för vilka prepositioner som styr ackusativ och dativ, som man fick lära sig på högstadiet. "Aus, ausser, bei, gegenüber, mit, nach, zeit, von, zu". Varför?! Jo, nu har jag insett det: Det är samma melodi! *hahah*


Idag har det varit sjukt kallt, men otroligt fint väder. Jag vaknade upp och kände att jag efter tre dagars halsont nått en jobbig sväljnivå och var dessutom risig i huvudet. Efter frukosten frågade jag lamt om det var nån som hade nån plan för dagen och hoppades att svaret skulle vara ett lika lamt "nej" eller ingen plan alls. "Pucker face", svarade Kongo. Det är en av de åk jag åkt runt halva jorden för att få bränna puder i, så det var bara att dra på sig turtlenecken och haka på. Jag ångrade mig inte. Efter en lång hike över sten, puder och vinddrivor kom jag, Kongo och Simon fram till det konvexa insteget. Jag och Simon drog var sin mittenlinje och Kongo den högra, medan Mackan filmade och Jonas fotade från halvvägs upp i hiken. Sedan gick vi tre upp på en liten kulle mittemot och fotade både oss själva (se höger) och när Mackan och Jonas tog den vänstra linjen. Observanta läsare kan känna igen berget på bilden från en jag publicerade i min blog 2006-12-20. Efter detta åk hikade vi upp på nästa berg och åkte först en bowl där vi efteråt kunde reka två radikala coloirer som vi är sugna på att ta inom kort och därefter åkte vi gamla klassiska Pinedale Canyon, som då låg under oss.

Vi fick en hel del nya bilder idag och har dessutom framkallat Jonas systemkameras bilder från senaste veckan och fått dem på cd-skiva. Här kommer de allihopa i en fin (o)ordning. Från vänster till höger, uppifrån och ned: Simon, Mackan, Jag, Mackan, Jag, Jonas.


Om man går de 10 metrarna till bubbelkoppen och sen 30 meter till runt hörnet så kommer man till en bakdörr till en pub som har åtta fullsize biljardbord, fussballspel och inte alls rökförbud. Dit gick vi för att socialisera lite med the locals i förrgår. Kongo testade sin nya cowboyhatt och smälte in som fan.

I övrigt har det inte hänt så mkt mer spännande. Jag har fått lite medical advice angående mina fötter och de ska kunna hålla några år till iaf. Fötterna alltså, knappast pjäxorna.

Dagens citat:
Vi kommer in för en sen lunch på Mangy Moose och vår servitris kommenterar direkt snön/isen i min mustasch.
Servitris: Awesome!
Jag: In a good way or in a bad way?
Servitris: You could pick up girls with that...

Our mountain is like nothing you have skied before

Det fortsätter att snöa här i Jackson Hole. Det vräker sällan ner, men det faller väl en dm eller två per dygn iaf. Sen blåser det lite för mkt. Menmen, man ska inte klaga. Dock suktar vi efter att det ska spricka upp, så vi får chansen att hika några av de toppar som vi spanat in.

Fick för några timmar sen hem Photoshop CS, så nu kan vi dona lite med de bilder som vi tar med våra kompakta digitalkameror. Jonas försökte faktiskt beställa en digital systemkamera, men de ville inte leverera till en adress som var ett hotellrum.

Här är lite saxningar ur den ödmjuka beskrivning som Amerikanerna har av sitt berg: "Our mountain is like nothing you have skied before! [...] You could make a mistake and suffer personal injury or death. [...] Give this special mountain the respect it demands!" Det gör vi.

Ett bra mått på snömängd är när man måste borsta av kläderna flera gånger under en liftfärd. Här tre glada killar som ser fram emot ytterligare ett åk. Jag, Jonas och Mackan slår ihjäl tiden med att leka fotomodeller.


Ja, vi hittar ju verkligen inte bland dessa berg som vi gör i våra "hemmaorter" i alperna ännu. Men vi försöker iaf. Har åkt mest skog, en del lite öppnare fält och buskage. Hittat en del klippor. Och snön är perfekt för att droppa i. Ett litet tyngre lager underst, som gör att man aldrig eller sällan slår igenom och så ett par decimeter inte fjäderlätt puder på det. Ja, snön som har kommit ännu är väl inte sådär dammtorrt som vi hade drömt om, men vi börjar väl helt enkelt bli bortskämda... :-) Hur mkt det än snöar och hur än flingorna ser ur så vill man ha mer och torrare. Hur som helst så presenterar jag här bilder på Simon och Mackan som köttar igenom en buske i Rock Springs Bowl. Det skulle ha blivit en trippel, men jag befinner mig strax utanför bild, till höger. Mackan droppar en klippa som ser liten ut på bild. Jag surfar fint i Saratoga Bowl. Simon gör likadant, fast lite längre bort. Det som är störigt med detta amerikanska system är att de har inbound och outbound åkning. Inboundåkningen är kontrollerad av ski patrolen och där kan vilka semestertomtar som helst bege sig ut i terrängen. Outboundsåkningen kommer man åt genom att passera genom vissa grindar och där ute är man all by oneself. Man får helt enkelt inte stämma någon. Synd va? Det stora problemet är när ski patrol anser att vissa områden inbounds är osäkra (med andra ord: de är för lata för att sätta upp skyltar, etc) så stänger de av dem som closed areas. Om man åker där då, så blir man av med lifkortet. Aj aj! Häromdan åkte jag och Jonas ikapp två patrullsnubbar i just ett sådant område. Vi ropade nåt om "We're kinda lost..." och skråade därifrån fort uta helvete.

Efter en sådan dag måste man naturligtvis fira med att dela en kanna öl och en (EN!) nachotallrik på Mangy Moose. Mangy Moose är ett skönt afterskihak med liveband och servitriser med korta kjolar. Alaskan Winter är en ale som redan blivit min favorit. Duger även som värmestuga i väntan på mindre vind. Haket alltså, inte ölet.



Häromdan när vi åkte så stod det ett annat liveband och jammade vid den markuppvärmda dalstationen av Bridger Gondola. De svängde fint medans vi spekulerade i hur bra en Gibson Les Paul '57 (chansning av Jonas) tålde snöfallet.

Ja, sen var vi ju på klassisk amerikansk husfest i förrgår oxå. Efter att ha träffat på Ski Patroltjejen Chessa två gånger på två dagar så kände hon sig så pass trygg av svenskarna att hon bjöd in oss. Det första vi möttes av var trixande skidåkare som skoterbogserades in till ett hopp över en campfire. Inte illa. Inomhus bjöds det på sprit och såklart flera kegs med öl. Alla dansade till ett ungt liveband, precis som på collegefilmerna. Precis som på collegefilmerna så körde alla hem efteråt, förstås.

Dagens citat.
Simon försöker allvarligt ta tag i situationen.
Simon: "Vi kanske skulle ta ett ryck halvvägs in i resan och göra en tokstädning så det blir riktigt rent?" [Lång pinsam tystnad bland oss andra] "Eller... inte?"

Kort uppdatering

Så att ni inte tror att det inte händer nåt:

* Det har snöat tre eller fyra dagar i rad.
* Vi har tagit fina bilder.
* Kongo har blivit erbjuden gräs i Bridger Gondola. (Han tackade nej.)
* Jag har gjort min första krasch.
* Vi ska på fest hos nåra amerikanska säsongare ikväll.
* En skäggtävling pågår.

Mer info kommer när jag inte är i koma (som vi varit varje kväll hittils), inte har druckit vin (som ikväll) och har laddat hem ett bildredigeringsprogram.

Det luktar knoblauch, på ett bra sätt

Avslutade den långa färden med sex timmars bussresa, där vi fick se en vacker solnedgång genom immade rutor. Annars var det det vanliga bokläsandet, iPodlyssnandet, skidfilmstittande (på Kongos MacBook) och skitsnackandet. Väl framme gick alla utom Mackan, som fortfarande hade lite knasig mage, på ett riktigt amerikanskt steakhouse.

Vi premiäråkte alltså på nyårsafton. Måste säga att jag är positivt överraskad av pisterna i systemet. Att nedfarterna går i fallinjen och är välpreparerade är man inte är bortskämd med i alperna.

När det sedan var dags för nyårsmiddag och fest så lagade Kongo en fin tvårätters medan jag och Mackan välförtjänt satt i hottuben med var sin Bud efter att han och jag hade storhandlat. Kassörskan gav oss kommentaren "You guys eat healthy!". Kanske inte så många amerikaner som fyller halva kundvagnen med rotfrukter, pasta, frukt och grönsaker. Kålrot heter rutabaga och palsternacka heter parsnip, för er som undrar. Maränger var helt omöjligt att få tag i. Mackan försökte förklara det med "You take eggwhites and suger and whisp it together, put it in the oven and then eat it with ice cream. It's fragile." Heter tydligen meringue, har jag kollat upp i efterhand.

Efter att ha spenderat snart ett dygn i Jackson kände vi inte till speciellt många uteställen, utan vi gick till det som ligger ett kvarter bort: Million Dollar Cowboy Bar. Där hade alla killar cowboyhatt och de flesta tjejerna var fula, men vi hade kul som fan ändå! Har inga bra bilder från där inne, men jag måste iaf nämna att det bara var jag och Jonas som vågade dansa styrdans; jag med en extatisk amerikansk tjej som kunde sjunga med i livebandets countrylåtar. Strax efter tolvslaget gick vi ut och drack huttrande i oss den flaska skumpa som vi så slugt hade gömt i en soptunna.
Idag har vi fortsatt vårt mission att explora området, så att vi vet hur vi ska hika när de stora snöfallen kommer. Avverkar bergen från höger till vänster, uppifrån och ner. Det känns dock lite tråkigt att behöva resonera "Ofyfan vilken lekstuga det kommer bli här när det dumpar! Nu kollar vi runt den där ridgen..." Avslutade dagen med att genomföra lite lavinsökarträning. Det var några år sen sist, men det gick bra. Fast man hoppas ju alltid att man ska slippa genomföra manövern i verkligheten.

Annars har mitt eget huvudämne dessa tre första dagar i Jackson varit mina nya pjäxor. När jag stod inne i värmen på Åre Skidsport så verkade det vara en bra idé att klämma ner fötterna i ett par pjäxor som var en storlek mindre (och således en cm kortare skal). Några dagar senare, ståendes på en bergstopp i Wyoming efter att ha hikat en halvtimme i ett dussin minusgrader, så verkar det inte direkt vara en sådan bra idé. Jag har ont mest överallt i fötterna. Får kramp efter en halvtimme och har så ont att det känns som att jag ska kräkas ibland. Kan nån svara på om det är ett vanligt symptom? Jag vet i alla fall att ju längre jag har dem på mig, desto närmre kommer jag att de gått ut så pass mkt att jag kan ha på mig dem en hel dag i sträck.

Ja, för att försöka avsluta detta pjäxtjat så kan jag säga att jag idag lämnat in dem på en butik som ska hamra, värmepistola, skruva och klistra till dem efter mina önskemål. Den rutin jag har i pjäxfrågan säger att att när det börjar byggas upp brosk på tryckande punkter på foten och vristen, då är det dags att börja anpassa pjäxan efter foten och inte tvärt om. Bifogar en bild på ett fint blåmärke. *mmm* Ska försöka muta tillbaka vänskapen till mina fötter med ett fotbad ngn dag.

Till kvällens middag lagar Jonas wok med ris. Om ni undrar varför han har öronproppar så beror det på att brandvarnarna satte igång och vägrade gå av, så vi fick hämta en snubbe som stängde av nåt i nåt skåp. Det blir säkert gott iaf.