Stighudar is the shit

Så börjar vår skidsemester i Wyoming att gå mot sitt slut. Det känns faktiskt alldeles lagom. I stort sett alla åk som vi hittat på plats eller i förväg dreglat över på skidfilm har vi åkt. Möjligtvis en eller två kvar, som ändå är mer eller mindre oåkbara.

Häromdagen åkte vi till exempel den tidigare nämnda facen som heter Break A Neck, vilken shreddas av brantåkare i nästan varje TGR-film som producerats. Endast ett enda gammalt spår fanns att finna innan vi satte dit våra. Vi åkte inte direkt samma linjer som skidfilmsstjärnorna brukar göra, men det var halsbrytande nog att sick-sacka runt klipporna. Med en puls på 180, adrenalinet sprutande ur öronen och skrikandes glädjetjut tog vi oss till slut ned till foten av bergssidan, efter att Mackan hade volontärat genom att för säkerhets skull guida ner oss via walkie-talkie samt ta en del bilder. Helt ok snö, bara lite för lite och för dålig kvalité av den varan. Med bättring på den fronten så kanske vi drar ett dubbeldrop på 10+15m nästa gång, vem vet?!

För att variera skidåkarvardagen lite, så bestämde vi oss för att hyra en bil och åka till Yellowstone nationalpark. Vi trodde att det skulle bli en resa på drygt 20 mil enkel resa, att vi skulle få se massor av vilda djur, geysrar, vattenfall, varma källor som man får bada i, etc. Ja, sånt som man förväntar sig. Det visade sig att under vintern så är nästan hela parken stängd och dessutom är bara en infart öppen. Den norra. Så vi fick åka runt hela Wyoming (ca 45 mil enkel resa) för att titta på illaluktande varma källor som man inte fick bada i. Några bufflar och kronhjortar skådades och fotograferades i bästa Japananda. Kanske var största behållningen att få käka fried chicken på ytterligare ett sunkigt biljardhak samt få lira I Shot The Sheriff, Find My Baby och Mrs. Potters Lullaby på jukebox. Glömde jag förresten berätta att vi fick betala för en helt ny ruta på bilen pga ett fånigt stenskott?

Måste säga att det är otroligt lätt att lära känna the locals i den här staden. Vet inte om det är likadant i resten av USA/Nordamerika, men i Alperna lär man knappt känna nån inhemsk person, såvida man inte jobbar. Vi tjenar redan på folk i liften, baren och på bussen. Bland annat har jag lärt mig två nya uttryck. Cowboy Powder och A Closed Coffin Fall. Dessutom har vi fått reda på att den där husfesten som vi var på, med bjudalkohol och liveband, den var sponsrad av tidningen Outside, som gjorde/gör ett reportage om säsongarlivet i Jackson Hole. "Det var därför fotograferna var där." Ehh, jaha... (Vi tänkte aldrig på några fotografer. Ska bli spännande att läsa artikeln.)

Mangy Moose kan faktiskt presentera andra band än sådana som innehåller banjo eller klassiskt gitarr. På bummarfestivalen i fredags lirade ett åttamanna roots-reggaeband och svängde på bra. Vi krockade som vanligt med alla på dansgolvet. Amerikanarna dansar helt enkelt inte likadant som oss! Var på väg att bli utslängda, men vi fintade höger och gick vänster, så vi kom undan.

I lördags kom Simons två danska polare, Tobias och Mårten, hit till stan. Tobias skriver oxå en artikel, för en dansk skidtidning, men iom att han har presskort (tja, det kanske inte är så enkelt egentligen) så får de två gratis boende och liftkort i tio dagar.

Kort notis: vi åkte för fort i backen och blev uppskrivna av några buttra skidpatrullmedlemmar. Målet är nu att få liftkortet indraget sista dagen.

Enligt regeln "ju längre tid det passerat sedan ett dump, desto längre måste man hika för att nå bra snö" så behöver vi numera knata riktigt länge för att komma åt the good shit. En avlång bergssida som ligger strax bortom skidområdet heter North Shore, vilken vi sett Kaj Zachrisson och Sverre Liliequist köra stoort på i Swedish Posse-filmerna. Efter att i flera dagar väntat på tillräckligt stabilt väder för en heldagsutflykt slog kung Bore till med en blå himmel, ganska lite moln och en jevvla frisk vind i söndags. Vi bestämde oss helt enkelt för att ge danskarna en pistvisning utöver det normala. Uppvärmningen bestod av Pucker Face, vilket har en hike som kan innebära A Closed Coffin Fall. För att sammanfatta dagen så hikade vi ungefär 3,5 timmar för två åk på sammalagt drygt en minut. Jag tog mina stighudar och började tillsammans med brädåkarna att ta samma väg tillbaka som vi kom. Kongo, Simon och Tobias valde att skråa runt hela baksidan av berget som skidsystemet ligger på, via Granite Canyon. Nästan 3,5h senare klev vi in på Mangy Moose och konstaterade seger! Vi funderade på att ringa fjällräddningen när det började bli mörkt, men så sprakade det till i walkie-talkien och vi jublade över hemkomna kamrater. Några pitcher öl senare var vi alla både trötta och glada. Kändes fränt att vi hade varit ensamma hela dan i en stor dal som ligger flera timmars transport by foot från civilisationen.

Kul att en av våra nyfunna vänner berättade att "jaha, ni är de där galna svenskarna som åker alla åk och är galna på fest". Vi vill förstås gärna tro att det innebär att vi redan är kändisar här.

På bilderna nedan kan ni se Simon, Jinne+Mackan, Kongo, Kongo, Simon+Kongo+Mackan, Kongo.


Angående skäggtävlingen så kom Mackan sist, Simon fyra och Jinne trea. Jag och Kongo är i final. Det ser ut att bli övertid och förlängning.